Om någon frågar mig vilken plats som mest påminner mig om vardagens små äventyr, så svarar jag inte stranden, skogen eller stadens torg. Jag säger sporthallen. Den där blandningen av damm, linjer på golvet och en aning svett som sätter sig i väggarna, hur märkligt det än låter. För mig har sporthallar blivit en sorts parallellt universum där helt vanliga människor gör helt ovanliga saker varje dag utan att ens tänka på det.

Man kan gå in i vilken hall som helst—i en småstad, i Stockholms ytterområden, på en skola i en by du knappt hittar på kartan—och dynamiken är nästan alltid densamma. Någon sitter och knyter en sko alldeles för noggrant. Någon fixar sin innebandyklubba. Någon vädrar efter kaffe. Någon kliver in på planen med stegen av en person som låtsas ha kontroll men egentligen bara hoppas att knäna håller ihop i 60 minuter. Och oavsett vilken sport som ska spelas så vibrerar luften av en sorts förväntan som är svår att hitta någon annanstans.

Innebandy, volleyboll, futsal – samma sal, olika berättelser

Det fina med sporthallar är att de rymmer så mycket på samma yta. Ena timmen far en innebandyboll fram och tillbaka och man försöker att inte få den mitt på sina innebandyglasögon, nästa timme studsar en volleyboll så högt att den försvinner i lysrörens sken. Och ibland, när man hör de tunga stegen och snabba riktningsförändringarna, vet man att futsalen är igång. Tre helt olika sporter, men ändå känns de besläktade eftersom de delar samma hemvist.

Det är i hallen man lär sig att vissa ljud sätter sig i kroppen. Ljudet av en innebandyklubba som slinter i golvet när någon tar i lite för mycket. Smällen av en volleyboll som träffar väggen efter en misslyckad räddning. Skrapet av sulor när någon kastar sig efter en futsalboll och landar lite mer dramatiskt än nödvändigt. Det är ljud som är vardagliga för de flesta som rör sig i sporthallar, men för mig känns de som ett soundtrack till livet utanför jobbet och allt det där andra.

Det sociala limmet man inte tänker på förrän det saknas

Det är lätt att tro att sport bara handlar om själva spelet, men det är alltid människorna som gör allt levande. Jag har sett lag där hälften av spelarna aldrig skulle träffas i något annat sammanhang än just hallen. En gymnasielärare, en IT-konsult, en kock, en pensionerad brandman och en person som man aldrig riktigt förstår vad de jobbar med. Alla jämnas ut så fort bollen släpps.

Och det fantastiska är att sporten inte bryr sig om hur dagen har varit. Oavsett hur jobbigt livet utanför kan kännas, så finns det något renande i att få fokusera på något så konkret som en passning, en serve, ett avslut. Ibland är det det mest värdefulla: att få vara någon utan mailkorg, utan stress och utan prestationskrav. Bara någon som springer i strumporna för att skorna ligger kvar hemma, men ändå dyker upp.

Det lilla allvaret som gör allting roligare

Det finns något barnsligt underbart i hur seriösa vuxna människor plötsligt blir när poäng börjar räknas. Någon skriker ”min!” med en intensitet som borde sparas till nödsituationer. Någon annan klagar på en linje som egentligen aldrig flyttat på sig. Och det där laget som säger att de ”bara spelar på skoj” visar sig ha ett helt taktikblock i väskan ändå.

Jag älskar det. För sporten gör oss mindre självmedvetna. Den tar bort ytlighet, jämförelser och prestationer som styr allt annat i samhället. Den låter oss vara fula, svettiga, högljudda och normala på ett sätt som är svårt att hitta någon annanstans.

Sporthallen som tidsmaskin

Det kanske märkligaste med sporthallar är hur lätt det är att känna sig som sitt yngre jag. Inte för att man springer lika snabbt som man gjorde då (tvärtom ibland), men för att man gör något som är så enkelt att tycka om. Det kräver inte att man är bäst, det kräver bara att man är där.

När jag går av planen och har packat sin innebandyväska, oavsett om det varit innebandy, futsal, badminton, volleyboll eller något helt annat, så är jag alltid lite mer mig själv än innan. Lite mer grundad. Lite mer levande. Och alltid lite mer förvånad över att något så enkelt kan göra så stor skillnad.

Det kanske är därför jag fortsätter komma tillbaka

Det är inte sporterna i sig—även om jag verkligen älskar dem. Det är helheten. Hallens ljud, lagens energi, doften av gammalt trägolv och halvdålig ventilation. Det är känslan av att finnas i ett rum där alla har samma fokus, samma glädje, samma frustration och samma vilja att försöka igen.

Det är något fint i det. Något som får mig att öppna sporthallens dörr varje gång med en känsla av att jag är på väg in i något som alltid lyckas göra livet lite enklare.